Bellman, röken och entrecôten

Hur kan ett förbud mot rökning på uteserveringar plötsligt adlas till en avgörande frihetsfråga?

Martin Aagard raljerar i Aftonbladet (30 juni) över den nya tobakslagen, som sorgligen inskränker hans möjligheter att offentligt vara James Dean-cool över en kopp kaffe.

Fast det är ärligt talat svårt att förstå om hans kolumn verkligen är ett rasande angrepp på lagstiftningen - eller i själva verket en listig och rolig satir över hur folk ser symbolfrågor i snart sagt allting.

Det är ett evigt tjat om rökförbudet just nu. Precis som det var när förbudet att röka inne på restaurangerna kom. Då skulle det leda till krogarnas död. Det blev precis tvärtom.

Jag har själv svårt att se att rökförbudet på uteserveringarna skulle innebära en väsentligt större inskränkning i just den personliga friheten än vad förbudet mot rökning inne på krogen gör. Eller för den delen cannabisrökning i parkerna eller en evighetslång tomgångskörning av en frihetsälskande mc-snubbe utanför en av de uteserveringar som nu har rökförbud.

Egentligen handlar det om enkla regleringar av våra gemensamma livsutrymmen, ofta betingade av hänsyn. Samma typ av regleringar som gör det straffbart att pinka mot en husvägg eller att störa en gudstjänst genom att sjunga Internationalen.

Det finns ett begrepp som heter frihet under ansvar. Att bolma en Bellman-cigarill eller ett pipstopp Mac Barens Plumcake på en uteservering, samtidigt som grannen ska äta en dyr och välsmakande entrecote i vindriktningen är faktiskt ett klart ingrepp i grannens frihet. Varför rökare tycker att deras rätt är större än grannens är svårbegripligt.

Det rimliga vore kanske att grannen hällde sin öl över rökaren ifråga. Men jag tror dessvärre att det också är förbjudet. Fast inte är den personliga friheten hotad för det.

Det måste väl ändå finnas betydligt större frågor för frihetsälskare att diskutera, än ett ganska rimligt förbud mot att medvetet sprida giftiga gaser på uteserveringar, lekplatser och perronger?