Alla talar om populismen...

"Alla talar om populismen, men ingen gör nånting åt den!"

Så skulle kanske den amerikanske 1800-talsförfattaren Charles Dudley Warner ha uttryckt det, om han hade pratat om politik i stället för om väder.

Och det hade varit lika sant som det berömda vädercitatet, för i vår tid svämmar både den politiska populismen och resonemangen om den över.

- Populismen kan i första hand sägas vara ett retoriskt grepp, snarare än en politisk ideologi, sa statsvetaren Marie Demker vid det överraskande välbesökta seminariet "Är populism den nya normala?" i Almedalen under fredagen. Frågan intresserar uppenbarligen många.

Det kanske främsta kännetecknet för populism är det ständiga talet om "eliten" (i singularis) som står i motsättning till "folket" (även det i singularis), menade Demker.

Vill skapa klyftor

Alla som har följt Sverigedemokraternas korta, men intensiva, politiska historia vet att tugget om "eliten och folket" är och har varit partiets allra främsta mantra som alla företrädare rabblat om och om igen. Parallellt, förstås, med det ihärdiga förtalandet av invandrare i största allmänhet och muslimer i synnerhet.

Jag är övertygad om att populisternas uppenbara avsikt är att skapa och vidga klyftor i samhället. Att så split mellan olika människor, i syfte att vinna politiska fördelar och i slutänden politisk makt.

En makt som populisterna vill ha, inte genom att förtjäna den i en saklig argumentation kring komplicerade frågor, utan genom att förstärka motsättningar, förenkla frågeställningar, förtala "eliten" och ställa sig på "folkets" sida utan att egentligen ha presenterat en politik som fungerar.

Inte en elit, inte ett folk

Idén om att prata om "folket" i singularis, kan direkt härledas till tyskt 30-tal. "Ein Volk, ein Reich" hette det då, och kvarlevor av det språkbruket finns fortfarande i till exempel begrepp som bilmärket Volkswagen (folkvagn), folkpark, folkhälsa och folkrörelse.

Men att det verkligen skulle finnas EN sammanhållen "elit" och ETT sammanhållet "folk", som per definition har diametralt olika intressen, faller på sin egen orimlighet.

Den så kallade "eliten" (med vilken man väl främst avser politiker, akademiker, forskare, företagsledare, finansmarknadens aktörer, journalister, konstnärer och andra som har olika typer av ledande intellektuella positioner i vårt samhälle) är ju i själva verket inte alls någon homogen grupp.Tvärtom ryms ju inom den gruppen allt ifrån vänsterextrema på ena kanten till högerextrema på den andra.

Om vi nu någonsin kan definiera en särskild elit i vårt samhälle så kommer den att innehålla alla åldrar (utom barn förstås), folk från norr och söder, människor på landsbygden och människor i storstaden. Och olika kön, olika bakgrunder, olika hår- och hudfärg etcetera.

Naturligtvis är det samma sak med "folket". Alla sorters människor, med alla sorters åsikter, ryms i det begreppet. Det vill säga: alla - och ingen.

Beröringspunkterna mellan "eliten" och "folket" är så många i vårt land, att den påstådda starka motsättningen inte i praktiken är reell, vågar jag påstå.

Den populistiska smittan

"Statsministern satsar på en folkligare turné genom Sverige. Han skippar roséminglet i Visby och besöker i stället en rad svenska orter under veckan." skrev SVT:s Mats Knutson i slutet av juni och anlade just det populistiska huvudperspektivet: folket framför eliten.

I Aftonbladet (13 april) motiverar Löfvén själv sitt beslut att inte medverka i det mest breda och intensiva politiska diskussionsforumet som utan konkurrens finns i Sverige: "Almedalen har blivit för mycket av lobbyister och näringslivsintressen och för lite av folkrörelse och enskilda medborgare".

Frågan är om inte en populistisk smitta har infekterat statsministern?

För den som verkligen är i Almedalen kan inte undgå att höra hundratals seriösa och spännande seminarier, se alla entusiastiska partiarbetare, se alla engagerade människor från civilsamhället och alla andra allmänt intresserade, som här faktiskt har ett forum för både väntade och oväntade politiska möten och diskussioner inom alla politikområden. Den dynamiska effekten av det bör man kanske inte spotta på, i synnerhet inte om man leder landet.

Visst, lobbyister och näringslivsintressen finns på plats i Almedalen. De också.

Och samma lobbyister och näringslivsintressen är ständigt närvarande i riksdagshus och regeringskorridorer. För att inte tala om när höga politiker råkar besöka en kommun eller ett företag, "sommarturné" eller inte. So, what´s the difference?

Jag tror att i synnerhet ledande politiker och våra största riksdagspartier ska vara väldigt försiktiga med att försöka plocka poänger genom att använda populismens värsta retorik och praktik.

Historien avskräcker väl ändå lite grand, eller hur?