Gå av planen, AIK!

Varför går AIK helt sonika inte bara av planen när supportrarna beter sig så svinaktigt som igår?

Jaja, det är toppstrid i allsvenskan. Men det finns ärligt talat större värden att försvara än en eventuell guldmedalj.

Att AIK:s anhängare - liksom en del andra fotbollsklubbars dito - har ett pågående krig med polisen har väl inte undgått någon. Men det som förvånar är att kriget får pågå, och att AIK:s klubbledning och andra ansvariga inom svensk fotboll försöker fördela ut skulden även på polisen.

Det antyds att polisen tar till övervåld i hanteringen av de hotfulla huliganer, som själva gjort sig kända för just övervåld. Det är obegripligt. Jag har aldrig hört talas om någon polis som klubbat ner en vanlig stillsam åskådare på en fotbollsmatch. På alla bilder där poliser tar till våld är det full kalabalik och den kalabaliken har anstiftats av de så kallade supportrarna. Vad är det som är så svårt att förstå i den problematiken?

När ett stort antal av AIK:s supportrar i går på sin hemmaarena vecklade ut en banderoll som är obönhörligt kränkande och hotfull för enskilda människor som drabbats av ett traumatisk och djupt tragiskt dödsfall, så finns det bara ett svar: ta inte bara avstånd i ord, utan även i handling. AIK-spelarna borde fått order om att göra självmål och sen gå av planen och lämna walkover till motståndarna - för självmål är precis vad deras fans gör i klubbens namn! Problemet hänger dystert nog ihop med AIK:s officiella retorik och hur klubbens marknadsförare och ledning stimulerar huliganfasonerna och det allt mer råa uppträdandet från fansen. För fyra år sedan skrev jag ett längre blogginlägg om detta, efter att ha sett en officiell reklamfilm för AIK. Inlägget han du läsa nedan. Och kommentera gärna här. Inlägget hade rubriken:

AIK, Knausgård och tredje rikets språk

DET HÄR SKA handla om ord och ords betydelse. Och i någon mån om AIK.

Jag gillar fotboll och har verkligen inget speciellt emot AIK. Men så råkar jag få syn på AIK:s nya reklamkampanj. Det sker samtidigt som jag borrar ner mig i den sista delen av Karl-Ove Knausgårds maffiga romanserie ”Min kamp”.

Och, det kan inte hjälpas. Jag får kalla kårar utmed ryggraden.

På sidan 470 berättar Knausgård om den tysk-judiska filologen Victor Klemperer, som 1947 (strax efter krigsslutet, alltså) gav ut boken Lingua Tetii Imperii; Tredje rikets språk.

Klemperer levde mitt i Hitlers välde och observerade tidigt i sin dagbok hur språket förändrades när nazismen vann terräng. 1933 noterade han att ordet folk- plötsligt användes överallt som en följd av nazisternas strävan efter ”ett folk, ett rike” (rester av det har vi kvar i vårt språk än idag: folkparker, folkdjupet, folkfest etc). Folket var tyskar, arier. Vid sidan av dem fanns de andra, de som inte hörde till.

Klemperer berättar hur detta påverkade alla i samhället. En ideologisk och dold reklamkampanj, där orden långsamt förändrade människors världsuppfattning. ”Här är någon sorts fördunkling på gång som påverkar oss alla” skriver han.

Vad har detta att göra med AIK?

I bästa fall ingenting. Men i sämsta fall är klubbens nya kampanj ett exempel på hur språkbruk skapar en förskjutning i vårt gemensamma tänkande. Den nya kampanjen handlar endast om en sak: att göra skillnad på ”vi” och ”dom”. Den slogan AIK-ledningen trummar in är ”Vi är inte ni!”. Hela upplägget bygger på konfrontation, distansering och avsky mot ”de andra”.

Suggestiva bilder

Kampanjvideon – eller ska vi säga propagandafilmen – byggs med suggestiva mörka bilder av anonyma supportermassor på regnvåta gator (vi är många!), män som skriker och slår med nävarna (vi är starka!), en halvt dold man i en mörk gång med en trasig AIK-flagga (han har varit i strid!) samtidigt som skådespelaren Ola Rapace (naturligtvis har man valt en man!) läser följande med ödesdiger röst:

”Likt solen i vår sköld är AIK den idrottsklubb som allt kretsar kring. Vi är allsvenskans självklara mittpunkt. Fotbollssveriges brinnande eld. Det här är inget vi själva har hittat på, att det är AIK mot inte AIK. Vår motståndare behöver inget namn, för vi är allas motståndare. Vi är allas derby. Allas sömnlösa natt. Det är en mot alla, alla mot en och vi trivs med det. Vi är AIK. Vi är inte ni.”

Och huliganismen slätas över (för att inte säga: legitimeras) med några ord:

”Från tid till annan är vi vår egen motståndare, för kompromisser och passion går inte ihop. Men inget förenar oss som kampen mot dom andra. De namnlösa.”

Det är en estetik och ett språkbruk som blåser upp det egna egot, istället för att visa på de egna förtjänsterna. Det är ord som manar till enig och kompromisslös (!) kamp, inte för något preciserat gott, utan mot något odefinierat ont, nämligen ”de andra”. Hela kampanjen andas att AIK är satt under attack – vilket i en fotbollsmässig mening naturligtvis stämmer – men att döma av propagandafilmen är det uppenbarligen supportrarna som är soldaterna i AIK:s krig, inte fotbollsspelarna.

Man kan tycka att ett lag med så gigantiska huliganproblem som AIK har borde försöka lansera en annan syn på idrott, exempelvis att en fotbollsmatch trots allt bara handlar om en spännande, glädjefylld tävling i 2 x 45 minuter, där man respekterar såväl motståndarna som motståndarnas fans.

Det aggressiva tilltal som finns i AIK-kampanjen förskjuter värderingar och har, påstår jag, anpassat sig till huliganernas syn på fotboll och klubbtillhörighet. Och jag tror också att tilltalet är tidstypiskt; det ansluter till den retorik som partier som Sverigedemokraterna och liknande extremt nationalistiska partier har. Nämligen en uppdelning i ”vi” och ”dom”.

Lär vi oss att hata ”dom andra” när vi gillar en fotbollsklubb, så är steget inte så långt till att vi också börjar distansera oss från ”dom andra” i andra sammanhang, vilka dom nu kan vara. Vi vänjer oss helt enkelt vid ett ”vi & dom”-tänkande. Bort all empati, all medkänsla, all nyfikenhet på ”de andra”!

Någonstans börjar förändringen

Karl-Ove Knausgård gör i Min Kamp del 6 en grundlig genomgång av nazismens framväxt och av Adolf Hitlers egen historia. Det är naturligtvis mycket allvarligare och mer komplext än frågan om en propagandavideo från ett fotbollslag. Men någonstans börjar alltid en förändring. Ofta är det i språket och ofta i ett avgränsat sammanhang. Som till exempel idrott eller konst eller media.

Det är lite för många tecken i dag som pekar mot att den nazistiska retoriken, och i förlängningen också tänkandet, börjar smitta in i samhällskroppen. Att en fotbollsklubb så tydligt, och som en led i en officiell kampanj, använder sig av en retorik från trettiotalet kan jag inte se som annat än bekymmersamt.

Även om de själva förstås bara tycker att det är en kul grej och ett utslag av oförarglig ”supporter-hybris”, som AIK-ordföranden sa häromdagen.

Knausgård beskriver hur Adolf Hitlers stora mantra var att oavbrutet upprepa att den avgörande skiljelinjen i samhället inte gick någon annanstans än mellan tyskar och icke-tyskar. På biljetterna till AIK:s premiärmatch i årets allsvenska står ”AIK mot inte AIK”.

Oskyldigt? Ja, kanske. Eller inte.

Jag är övertygad om att vi måste vara varsamma med orden och medvetna om deras inneboende betydelser. Det vi säger och skriver blir det vi tänker. Det gäller även klubbdirektörer och kampanjmakare. (Skrivet: 23 mars 2014) Foto ovan från Aftonbladet, foto: Simon Hastegård/Bildbyrån