Astrid Lindgren - alltid här, alltid nu!

Ytterligare ett år har runnit bort sedan Astrid Lindgren föddes. 115 år har gått. Och ändå är hon mer levande än någonsin.

Alla minnesord är redan sagda, men låt mig bli personlig: jag träffade Astrid i levande livet en enda gång. Och fick sedan, som många vet, förmånen att arbeta och verka nära många av hennes närmaste långt efter att hon själv gått bort.

Men när jag först klev in i Astrid Lindgren-sfären (2006) var det med ungefär samma slags tanke som Margareta Strömstedt (som skrev den första biografin över Astrid Lindgren) hade: någonstans måste det väl ändå finnas en spricka i fasaden? Den vill jag hitta!

Varken Margareta eller jag hittade den där sprickan. Förmodligen för att den helt enkelt inte fanns.

Astrid Lindgren kommer alltid för mig att vara en människa som visar att man faktiskt har olika val i livet. Valet att vara ond eller dum. Valet att vara god. Valet att försöka vara god.

På min förrförra arbetsplats, Astrid Lindgren Näs, hade vi en stor utställning om Astrid Lindgren och hennes liv och gärning. Ni anar inte hur många gånger jag har mött människor som kommit ut från utställningen med tårade ögon och snyftat att ”hon fattas oss” och ”tänk om det funnits sådana människor än idag”.

Det de då inte tänker på att de själva fortfarande lever. Var och en av oss kan bli en människa med starkt civilkurage, stark känsla för rättvisa och demokrati, en människa som försvarar barnens rätt att leva upp i en rättvis och trygg värld, en människa som försvarar demokrati och antirasism.

Idag läser jag till exempel om en ung svensk kvinna som sagt upp sig från sitt jobb och istället blivit volontär i Ukraina. Mitt i stridszonen. Hon fördelar mat och medicin. Hon är just en sådan person som jag är säker att Astrid Lindgren hade stöttat och kanske själv innerst inne velat vara.

Ännu talar Astrid

Det är inte ett resultat av smart marknadsföring. Det är ett resultat av att Astrid Lindgren lyckats formulera frågor – och gestalta berättelser – om våra liv som än idag är ytterst gripande, uppfordrande, relevanta och fantastiska. Fortfarande lär vi oss av Astrid Lindgren. Det i sig är ett mirakel! Den enda gång jag mötte Astrid Lindgren i levande livet var en mulen dag på en trist friluftsbänk i Dalslands trolska skogar. En bit därifrån höll Tage Danielsson på att filma Ronja Rövardotter och den här dagen var alla på plats för det stora rövarslagsmålet: Tommy Körberg, Ricky Bruch och gud vet vad för olika rövare som drabbade samman i klyftan där i Dalsland. Jag fick tre timmar tillsammans med Astrid, medan inspelningarna rullade på en bit därifrån. Jag hade tusen frågor till henne, men hon överrumplade mig genom att ha tvåtusen frågor till mig. Hennes metod var motfrågor, vilket innebar att jag plötsligt fann mig berättandes om min egen familj. Som intervju av den stora författaren var det katastrof. När jag exempelvis frågade henne om musiken så kontrade hon direkt: ”Hur var det i din barndom? Sjöng ni mycket?”

Jag blev förstås smickrad – och förmodligen bortfintad – av hennes intresse för min ringa person. Men undslapp mig att mina föräldrar ibland sjöng gamla skillingtryck.

"Vilka då?" undrade Astrid.

"Tja… Hjärtats saga till exempel", sa jag, förmodligen aningen blygt.

"Åh, den är så fin", sa Astrid. "Vi sjunger den nu, du och jag!"

Det gjorde vi. Jag la helt journalistrollen åt sidan och lutade mig fram mot Astrid, som satt på andra sidan bordet, vi fick ögonkontakt och så sjöng vi: ”Var skog har nog sin källa Var äng sin blomma har Vart hjärta har sin saga Från flydda ungdomsdar

Men skogens källa sinar Och ängens blomma dör Men hjärtats tysta saga Ej någon tid förstör” Det märkliga med Astrid Lindgren är att hon inte längre finns med oss, samtidigt som hon alltid hela tiden finns hos oss.

Indirekt och direkt finns det ingen svensk konstnär som betytt mer för mig än Astrid Lindgren. Att få vara en liten pusselbit i hur hennes arv förs vidare – bland annat tillsammans med hennes underbara och kloka, vänliga dotter Karin (bilden) – är inget annat än en livsavgörande förmån.

Tack Astrid. Och tack alla som följer i hennes spår.