Den überkänsliga högern

Varför är det så svårt att förstå humor?

Moderaternas gamle partisekreterare Gunnar Hökmark är en av de som nu går till storms mot att SVT visar den skruvade satirserien ”Whisky on the Rocks”.

Det är dumt av honom.

Han kan så klart tycka att serien är usel. Alla roas ju inte av allting. Men det är inte själva dramaserien som Hökmark klagar på, utan på SVT som visar den.

Hökmark tycker att SVT agerar tvärtemot det särskilda ansvar som bolaget har ”i perspektivet av krig och hot mot demokratin”. SVT sprider en ”desinformation som följer de spår som Sovjet då och Ryssland idag använde sig av” och bolaget ger ”legitimitet” åt rysk propaganda.

Man tar sig för pannan. Hökmark saknar uppenbarligen sinne både för proportioner och humor. (Eller också tar han bara chansen att ytterligare undergräva public service, helt i linje med vad de mer högljudda partierna i Tidö-församlingen vill.)

Snävare ramar

Hökmark är en av högerns mer profilerade tänkare. Att han stakar ut så snäva ramar för vad public service bör få sända och inte sända är det som är verkligt oroande. Han gör det med en slags självklar – men totalt grumlig och oprecis – hänvisning till rikets säkerhet och vad som är lämpligt att visa i ett visst utrikespolitiskt läge.

”Whisky on the Rocks” är – som alla kan se – en raljant och grovt överdriven skröna, som tar sin utgångspunkt i en verklig händelse, nämligen den sovjetiska, kärnvapenbestyckade ubåten U137:s grundstötning i Gåsefjärden i Karlskronas skärgård 1981, mitt i svenskt skyddsområde och mitt i den svenska marinens hjärta.   I verkligheten var det en reell och allvarlig kris. Sveriges gränser kränktes. Sovjet hotade att anfalla med vapenmakt. När de sovjetiska krigsfartygen slog stopp i maskin var de bara 400 meter från gränsen. 400 meter från en verklig militär konfrontation mellan Sovjet och Sverige, alltså.

Kan man göra en skröna och burlesk humor av en sådan allvarlig historisk händelse? Svaret är ja. Så klart man kan! Och svaret måste få vara ja - i synnerhet i vår demokrati, vars lagar medger en mycket vidsträckt frihet för konstnärer och kreatörer, liksom för journalister, vanligt folk och avdankade gamla politiker. Ett medgivande som är grunden för vårt fria meningutbyte.

Men får humor, komedier och satir förvränga verkligheten hur som helst?

Även där är svaret ja. Humor ÄR i själva verket förvrängd och uppförstorad verklighet. Det kan göras mer eller mindre bra, med större eller mindre konstnärlig verkshöjd. I fallet ”Whisky on the Rocks” är det skruvat, roligt och med fullt tryck i alla schabloner och karikatyrer.

Stupfulla ryssar

Stupfulla ryssar är en roligare schablon i en komedi än vad bistra, smarta och illasinnade ryssar är. En överdrivet senil, lynnig och alkoholiserad Leonid Brezjnev är roligare på TV än en vardagligt senil (vilket han var vid den tiden). Den listige politiske arvtagaren Andropov, som i serien antyds inte bara ha manövrerat ut Brezjnev utan också lönnmördat honom, är mer fantasieggande än en trist politruk utan fläckar. Om Hökmark menar att sådana skildringar ger ”legitimitet åt rysk propaganda” så förstår jag faktiskt inte hur han menar. För en uppenbar skröna gör ju inte anspråk på sanningar. Ett annat exempel är Torbjörn Fälldin i Rolf Lassgårds gestalt – här blir han en svensk folkhemsk superhjälte, framställd som stabil och kolugn fårbonde i första hand och statsminister i andra hand. Realistiskt? Nej. Historieförfalskning? Ja. Humor? Absolut.

Armlängds avstånd

Jag skulle inte bry mig så mycket om Hökmarks raseriutbrott över komediserien ”Whisky on the Rocks” och SVT, om det inte var för att hans inlägg så tydligt blottar hur skör tillvaron för public service numera är.

Politiker som Hökmark ger sig alltmer på innehållet i det public service sänder. Något armlängds avstånd finns knappast längre. Det är en varningsklocka för alla som bryr sig om självständiga medier.

I synnerhet de renodlade högerkrafterna i Tidö-samarbetet (och då avser jag främst SD och KD) har under lång tid försökt underminera public service genom att ge sig på enskilda program och enskilda programledare, påhejade av den numera tydligen självklara och välorganiserade svansen av sossehatare, antiliberaler och högerextremister.

Hökmark är normalt en förståndig karl. När han ger sig på enskilda programserier och hävdar att  SVT inte tar sitt samhällsansvar, så gör han sig till en del i den massiva propaganda som pågår mot SVT.

Kanske har det ännu inte slagit honom att den propagandan kan vara ett led i den ryska påverkansoperation som pågår mot Sverige?

För vem vore egentligen gladare än Vladimir Putin om ett starkt public service i Sverige blev nedmonterat och ersatt av en hoper pladdrande Henrik Jönssonare och Jimmie Åkessonare på YouTube?