En medelmåttas kultursyn: Rädda kulturskolorna!

Låt mig berätta en sak om mig själv och kultur.

Idag hör jag nämligen på radion (SR; Kulturnytt) hur de flesta av landets kommuner tänker skära ner på kulturskolan. Det innebär att färre barn än idag får färre pedagoger som lär ut färdigheter i musik, teater, dans eller konst. Den moderata kulturministern Liljestrand verkar mest rycka på axlarna; det får väl bli som det blir verkar hon tycka.

Det är bedrövligt.

För mig har den kommunala kulturskolan – eller musikskolan som den då kallades – varit helt livsavgörande. Redan som nybliven förstaklassare kallades jag till den kommunala musikskolan på Vasagatan i Örebro för att testas. Någon hade tyckt att jag hade en särskild musikalisk fallenhet. Jag fick därför direkt kvittera ut en lånefiol och börja ta lektioner för den legendariske violinprofessorn Tibor Fülep. Inget tjafs med triangel och blockflöjt alltså, utan pang på violinen. Bara det gjorde att jag då växte. Jag kände mig utvald och inbjuden till en märkvärdig, fantastisk värld. Tibor Fülep gjorde nog vad han kunde, men efter ett halvår insåg han att jag snarare var en medelmåtta och lämnade med varm hand över mig till andra pedagoger. Det blev till slut ingen violinist av mig alls, trots ihärdiga inspiratörer. Men jag fick ändå med mig en lärdom – man kommer ingenstans bara på talang, man måste öva också. Disciplinerat.

Ganska många år senare fick Tibor Fülep en annan adept, Sara Trobäck. Hon hade både talang och disciplin och är därför numera konsertmästare i en av världens mest välrenommerade orkestrar, Göteborgs Symfoniker. * Det är ingen tvekan om att många av våra främsta musiker idag har fostrats och inspirerats av hängivna pedagoger i kommunala musikskolor och kulturskolor. Om vi tänker bort dessa investeringar i barns och ungas utveckling vad gäller kultur och musik – ja, då måste vi också tänka bort inte bara Max Martin, Avicii och Winnerbäck, utan även tusentals musiker som idag spelar i regionala orkestrar eller storband. Eller för den delen i rock- och dansband. Eller i kyrkorna. Och på en massa andra ställen. Vad vore vårt land och våra liv utan dem?

De kommunala musikskolorna var förstås inte de enda som skapade det, som vi sedan kom att kalla ”det svenska musikundret”. Frikyrkorna ska också applåderas för sin förmåga att ställa både dyra instrument och lokaler till förfogande för oss som ville lira. Liksom även IOGT och andra föreningar. Och alla små spelställen, välordnade studieförbund, fritidsgårdar och obskyra klubbar. Många av dem ändå kommunalt finansierade, det vill säga betalda av oss alla.

Kanske var det så att man då för tiden insåg att musik eller dramatik helt enkelt gör unga människor gott. Att få spela i ett band, att få visa vad man lärt sig i en stråkkvartett, eller att få repa med en ungdomskör varje måndagskväll – sådant får betydelse för vem man sedan blir. Och det är väl goda medborgare och rika, empatiska och bildade människor vi vill ha i vårt samhälle? *

Kulturen är inte enda vägen till vettiga sammanhang för en ung människa. Samma sak gäller givetvis även idrott, hästar, schackklubbar eller modellbyggare, gamers eller influencerverksamhet. Eller senare - förstås och kanske framför allt - universiteten och högskolorna.

Men jag vill påstå att få saker ger en så gedigen inkörsport till kunskap och vetande som kulturutövande i olika former.

Bortsett från att kultur också är en lönsam exportvara (den tidigare regeringen inrättade ett exportpris 2017, som om Aviciis verkliga värde låg i hur mycket stålar han drog in, vilket det inte alls gör) så har kultur en annan, väsentligare betydelse: Kulturen formar vårt tänkande, kulturen formar våra personligheter och kulturen ger oss kunskaper som vi behöver för att delta i det samhällsbygge som ständigt pågår. Att, som moderaten Parisa Liljestrand rycka på axlarna åt en underfinansierad kulturskola, är mer än kontraproduktivt, sett ur en nationell synvinkel. Man behöver bara ställa frågan: de unga som inte får delta i kulturskolans undervisning nästa år – vad kommer de att göra i stället?

Och – hur viktigt är det för oss som bor i Sverige att vi har en bred och hög kvalitet på den kultur som produceras? Oavsett om det är på en dansbandsfestival i Malung eller på Folkoperan i Stockholm? Våra liv flätas samman av kultur i olika former och det är just bedrövligt om vare sig stat eller kommun eller region vågar se att det är så viktigt att det faktiskt måste prioriteras, hur ansträngda budgetarna än är. Den kreativa sektorn är vår nations viktigaste kapital.

Eller hur, Parisa? PS: Foto stulet från Kulturskolans i Örebro hemsida. DS.