Ser vi hela bilden?

Om två veckor svärs Donald Trump åter in som USA:s president.

En majoritet amerikaner jublar, medan en stor del av övriga västvärlden tuggar på naglarna. Vad kommer att hända nu?

En sak är säker: Donald Trump är bara garneringen på tårtan. Under grädden och glasyren finns en betydligt mer rutten tårtbotten. Det är dags att vi på allvar försöker se vad som är i görningen - bortom det vi tror oss se.

Det handlar nämligen inte bara om de kommande fyra åren i USA, utan om något mycket större: ett noga planerat försåt, med syfte att krossa den liberala demokratin även i Europa och övriga världen. Alltså krossa vårt samhällssystem.

Tror du att jag överdriver faran? Läs vidare i så fall (även om texten är lite lång).

För drygt en månad sedan gjorde reportern Louise Callaghan på Sunday Times ett besök hos Steve Bannon i hans hem i Arizona. Bannon hade då nyss släppts ur fängelset, efter att ha avtjänat fyra månaders straff för trots mot den amerikanska kongressen.

Reportern hade förväntat sig en glad och nöjd Steve Bannon, efter den överväldigande republikanska segern. Men icke. För Bannon var valet bara en början – nu talar han i stället om att öka takten på utrensningar och jakt på ”avvikande element”: "Vi måste ta kontroll över institutionerna, rensa ut dem, reformera dem och omforma dem så att de återspeglar arbetande män och kvinnor i det här landet. Någon måste bryta systemet så att någon annan kan komma in och bygga upp det", säger Bannon i artikeln.

Det är i och för sig inget nytt. Så där har Trumps chefsideolog Bannon sagt i tio-femton år. Men i intervjun vidgar han perspektivet – nu handlar det inte bara om USA, utan om att alla liberala demokratier (alltså även vår) ska genomgå vad Bannon kallar ”den populistiska nationalistiska revolutionen”.

Bannon är övertygad om att de stabila demokratierna i Europa står på tur. I Sunday Times uttalar han sig tvärsäkert: ”Nigel Farage kommer att bli nästa brittiska premiärminister, eftersom Tories kommer att överträffas av Reform UK.”

Den högerextrema internationalen

Steve Bannon är en av huvudfigurerna i vad man kan benämna som en slags högerextrem international. Donald Trump är förstås en annan, liksom Elon Musk och alla deras medarbetare och aktivister i USA plus likatänkande i Europa och Ryssland. Deras kamp och propaganda är just nu mycket intensiv och handlar inte längre om USA – för där har de ju vunnit, bara praktikaliteter återstår. Nu handlar det om Europa.

Elon Musk är en aktör som inte är vald av någon, men som ändå intervenerar öppet i andra länders politik, i kraft av att vara ofantligt rik och ha makt över den sociala medieplattformen X. Det blev närmast absurt när Musk, utifrån sin position som Donald Trumps vapendragare, för några dygn sedan uppmanade Storbrittaniens kung Charles att  upplösa det brittiska parlamentet och kräva nyval. Med vilken rätt tar sig Musk den friheten? Och med vilket ansvar?

Musk och Bannon gör precis allt som står i deras makt – och det är inte lite, med tanke på deras enorma ekonomiska och propagandamässiga resurser – för att destabilisera Europas demokratier. Det är också syftet med Musks öppna angrepp mot Storbritannien.

Påverkanskampanjer

Nu under trettonhelgen har Musk på sin sociala platform drivit en omotiverad och intensiv kampanj mot Storbrittaniens premiärminister Keir Starmer, med ett gammalt rättsfall kring pedofiler som vapen. Och i förbifarten lyfter han åter fram idén om att public service-bolaget BBC inte längre borde finansieras av skattemedel. Och så vill han i skrivande stund plötsligt byta ut den högerextreme ledaren Nigel Farage, eftersom denne är för svag för att driva det högerextrema partiet Reform UK till framgång. "Så här i början av år 2025 är Elon Musk inte längre en pestsmittad kommentator av brittisk politik, utan en maktspelare inom den!", skrev den politiska kommentatorn Patrick Maguire i The Times härom dagen. Att Musk samtidigt också uttalat sitt stöd för högerextrema AFD i Tyskland, attackerat EU-kommissionen och försökt att påverka valet i Rumänien förra månaden är ytterligare exempel på den påverkanskampanj som pågår.

För påverkanskampanj är precis vad det handlar om. Till skillnad från det ryska hybridkriget, med dolda påverkanskampanjer, så är det som Trump-Musk-Bannon håller på med helt öppna kampanjer. Men blir därigenom också farligare, eftersom de formellt är legitima åsiktsyttringar i en öppen liberal demokrati som vår och inte anonyma (vad gäller huvudfigurerna i alla fall - däremot har de ju tusentals anonyma troll i släptåg). Denna högerextrema revolutionära international och dess hätska angrepp på vårt demokratiska system kommer förstås också att så småningom skölja in över Sverige, även om vi är en förhållandevis mindre viktig bricka i Europa. Därför är det viktigt att granska hur det officiella Sverige – regering, opposition, myndigheter – hanterar detta hot. Även här finns det anledning att vara pessimistisk. Men mer om det längre ner.

Vad är deras drivkrafter? 

Steve Bannon, Elon Musk och Donald Trump – om vi nu ser dem som frontfigurer och ledare – har några saker gemensamt. De är män, de är enormt energiska, enormt businessinriktade, enormt rika, politiskt och retoriskt smarta, impulsiva och fyllda av hat.

Hat? Ja, just hat – mot de liberala demokratier som betonar människors lika rätt, på frihandel, mångfald, en reglerad invandring, offentliga välfärdssystem och vikten av respektfulla debatter.

”För Musk och Trump står demokrati, debatt, skilda åsikter och statliga välfärdssystem i vägen för deras affärsverksamhet”, menar professorn och samhällsforskaren Ilan Kapoor vid Toronto York University. Det är med andra ord värnandet av den egna businessen som är den främsta drivkraften för den högerextrema internationalen. Business blir enklare och mer lönsam om man inte behöver ägna sig åt demokratiskt tjafs med självständiga myndigheter och kritisk opposition.

Demokratin är för dessa maktmänniskor en väg till att nå makten, men har inget annat värde i sig. Den inriktning som Trump och hans administration nu kommer att ha är snarare att göra sig av med oliktänkande, krossa all opposition och därmed sträva mot en slags autokrati (det vill säga envälde eller diktatur).

Det är också tyvärr vad Trump mer eller mindre har fått mandat för av folket i USA. Exempelvis har ungefär en tredjedel av unga väljare under 30 år uppgett att de vill se en total omvälvning i hur landet styrs. Bara det borde vara en varningsklocka för oss.

Så vad säger våra partier?

Det är svårbegripligt att våra riksdagspartier är så passiva. Det är som om hotet mot vår demokrati inte finns. Som att det för alltid kommer att stanna utanför vår gräns. Och som att det alltid kommer från Ryssland och inte från amerikanska och inhemska troll. Trots att Sverigedemokraterna bosatt sig mitt inne i Regeringskansliet.

Ty även om Sverigedemokraterna ansträngt sig från att utåt hålla ett visst avstånd till Steven Bannon och hans europeiska rörelse The Movement, så finns det ändå ett rakt och tydligt samband mellan SD och den högerextrema vågen. Det är förstås inget som SD vill framhålla, i det normaliseringsarbete man nu är mitt uppe i. Men den politiska inriktningen och målet är i grunden desamma som Steve Bannons: en populistisk nationalistisk stat där majoriteten hårdhänt kör över minoriteter. I den värld som både Bannon och SD vill skapa är invandrare parias och skall så långt möjligt visas ut ur landet. Där odlas en djup misstro mot fria medier, public service och professionell journalistik. Där orkestrerar man ett intensivt krypskytte mot de demokratiska institutionerna via anonyma konton på nätet och använder ett vulgärt, förenklat och hatiskt språk som förstör alla möjligheter till resonemang och sansat meningsutbyte. Men förnekar vetenskapliga fakta om klimatet. Man har ett misogynt förhållande till kvinnor. Man attackerar sexuella minoriteter. Och så vidare. Kort sagt: populistiska åsikter för att elda på missnöjet hos en frustrerad arbetar- och medelklass. Allt detta vet vi. Och vi ser nu vart det bär hän i världens främsta demokrati, USA. Inför denna utveckling tycks den svenska regeringen dock inte visa någon oro. I stället söker man bisarrt nog allians med det parti som står Bannon och de populistiska nationalisterna ideologiskt närmast. I själva verket tar man dessutom långtgående hänsyn till vad SD kräver, vilket innebär att man också ger SD möjlighet att långsamt men säkert manövrera sig framåt till en allt större maktposition. Det är för mig obegripligt att åtminstone liberaler, moderater och socialdemokrater inte ser den uppenbara faran. Eller att man väljer att ducka för den. Det är hög tid för dessa partier – inte minst liberalerna! – att öppet våga föra fram en tydlig argumentation mot den populistiska nationalismen. För liberalerna vore det dessutom troligen en mer framgångsrik linje inför nästa val, än att försöka klänga sig kvar som ett stödparti till Bannons andliga kompisar i Sverige. Den öppna påverkanskampanj mot Europas demokratier som nu iscensätts från USA måste bemötas med kraft, i alla fall av oss som fortfarande tror på den representativa demokratin. PS. Jag skrev tidigare i min blogg (14 november 2024) att jag inte tror att demokratin i USA, eller för den delen i västvärlden, går mot sin snara död i och med Trumps presidentskap. Nu är jag inte lika säker längre. DS.