Slutet på Åkesson-eran?

Det var intressant att läsa av Jimmie Åkessons kroppsspråk på valkvällen, när han höll ett kort tal till sina valarbetare efter bakslaget i EU-valet. Defensivt. Fötterna i kors. Osäkerhet. En hand som stöd mot mikrofonstativet. Ett besviket ”…men vi kommer tillbaka”. I likhet med trenden i en del av Europa, skulle ju detta EU-val ha blivit den svenska ytterhögerns segertåg. Men på den svenska stambanan spårade tåget ur. Miljöpartiet – huvudfienden – gled överraskande förbi på en miljövänlig dressin och blev landets tredje största parti. Före SD. Just det saltet svider förstås extra mycket i det sverigedemokratiska såret. Det är därför som Åkesson får ett obekvämt kroppsspråk och plötsligt är mindre kaxig än de senaste åren. Men dra inte för stora växlar på det.

SD behåller faktiskt sina tre mandat i Europaparlamentet. I EU kommer de att hitta gott om nya högerkompisar att inspireras av och göra gemensam sak med. Till exempel attackera miljöarbetet inom EU eller krångla och sabotera EU-arbetet i stort, för att jämna marken för kampanjer för utträde ur den europeiska gemenskapen. ”Give´em hell!”, som Åkesson sa till sina styrkor för mindre än tio år sedan, när hans parti kastade grus i riksdagens maskineri. Den attityden är värd att minnas.

En spricka?

Att Jimmie Åkesson i söndags kröp av scenen med svansen mellan benen är en sak. Så brukar alla partiledare göra när de förlorat i allmänna val. Men fortsättningen är mer intressant. Det blev partiets miljöpolitiske talesman Martin Kinnunen som fick stå framför media och försöka förklara bakslaget – inte partiledaren (eller ens partisekreteraren som det brukar vara). Även det kanske naturligt, för det är väl få partiledare som är sugna på att schavottera inför en miljonpublik i förlustens bittra stund. Men det intressanta var vad Kinnunen sa. Hur han tydligt fjärmade sig från Åkessons tidigare försök att skylla nederlaget på TV4:s grävjobb om trollfabrikerna. I stället resonerade Kinnunen kring den motattack som Jimmie Åkesson själv orkestrerade i sitt pompösa ”tal till nationen” på You Tube den 14 maj. ”Vi kanske inte borde ha höjt tonläget så” sa Kinnunen i SVT:s Agenda. Antingen försöker Kinnunen bara lägga en filt över en pyrande brand genom att framstå som ödmjuk och resonabel. Eller också fick vi plötsligt bevittna en reell spricka i SD-ledningen. Den sprickan kan i så fall handla om att man även internt upptäckt att Åkesson sitter fast i en gammal ”vi mot alla”-retorik och strategi. Den har gynnat partiet - ända fram till Tidö-avtalet. Nu är den inte längre relevant. Inte minst beroende på att SD nu också är en del av "alla" de som styr landet. Medan Kinnunen och andra, som arbetar nära regeringspartierna, ser att man når större politiska framgångar genom ett mindre konfrontativt beteende, så är Åkesson kvar i sin gamla avsky för vänsterliberaler, oberoende media och det allmänna ”klägg” som i hans värld faktiskt även inbegriper samarbetspartierna. Mentalt kan han inte släppa sitt aggressiva hat mot ”de gamla maktpartierna”, som han uttryckte det i sitt You Tube-tal. Därmed, i en ny Tidö-värld, är han snart förbrukad. På samma sätt som Björn Söder och Kent Ekeroth är förbrukade, efter att under lång tid varit SD:s mest högljudda och offensiva murbräckor.