Teater - en besjälad drömfabrik

Texten nedan är skriven till Borås Stadsteaters 60-årsjubileum. Den är publicerad i teaterns säsongsprogram 2024-2025 (länk nedan).

Minns du första gången du gick på teater?

Min allra första teaterupplevelse var en dockteateruppsättning av Michael Meschke i en liten teaterlokal i en mellansvensk stad av ungefär samma storlek som Borås. Det är många år sedan nu, men minnet är glasklart: säten av röd plysch, försiktigt prassel med godispapper, ett plötsligt mörker och nervöst hyssjande i salongen när allt skulle börja. Lagom spännande, med en trygg pappa intill.

I efterhand har jag insett att det storartade i hela situationen inte var vad som skedde, utan att det skedde.

Att Meschke hade ägnat sitt liv åt att studera och praktisera den uråldriga dockteatertraditionen, bara för att kunna föra den vidare in i vår tid. Att någon hade engagerat honom just för vår skull. Att det fanns en lokal. Att någon sålde biljetter. Att en vaktmästare och tekniker jobbade den söndagen. Att det också fanns någon sorts finansiering och en organisation och en massa människor bakom kulisserna som man aldrig såg. Och att publiken kom dit. Det var fullsatt.

Det märkvärdiga var att allt detta bara fanns till av en enda anledning: att vi i salongen skulle få en gemensam teaterupplevelse!

Alla andra avsikter var sekundära. Det var skådespelet och upplevelsen för oss barn som stod i centrum, inte bieffekterna (som till exempel att evenemanget också skapade sysselsättning för lokalvårdare och administratörer) eller storslam på intäktssidan för arrangören.

I vår tid, när i stort sett allt skapas med den underliggande avsikten att generera ekonomisk vinst, så står våra offentliga stadsteatrar fortfarande där och erbjuder en bred repertoar för små och stora människor.

Och rätt vad det är fyller de 60 år – som nu Borås Stadsteater!

Utan publik - ingen teater

– Teater finns inte utan publik, säger Mikael Dahl, konstnärlig ledare på Borås Stadsteater, när jag möter honom dagarna efter extraföreställningen av Den varmaste sommaren i maj 2024.

Det låter kanske självklart. Teater utan publik är ingen teater. En skådespelare ensam hemma i sitt kök talar inte till någon. Teaterns särart är just den nära relationen till publiken.

– En långfilm eller en tavla finns ju även om ingen tittar på den. Men teater existerar bara i ögonblicket, i det direkta mötet med publiken här och nu, säger Mikael.

Det är tydligt att både Mikael Dahl och alla andra som jobbar på Borås Stadsteater är uppfyllda av det gensvar man fått av de senaste årens uppsättningar, inte minst Den varmaste sommaren, fotbollspjäsen som inte bara blev en publiksuccé utan också fick en hel del nya människor att hitta till teatern – och att dessutom högljutt heja på, jubla och interagera med ensemblen på ett sätt som är ovanligt i en svensk teatersalong.

– Vi är något på spåren nu, säger teaterchefen Marie Nyman. Vi har blivit modigare. Vi väljer inte bara välkända klassiker som vi vet att den trogna publiken gärna ser, utan vi vågar oss också på mer nyskrivet och större samproduktioner. Publiken har verkligen gillat det.

Alla teatrar och kulturinstitutioner över hela Sverige grubblar över samma sak som Stadsteatern i Borås: Hur blir man relevant för en mer spretig publik än den traditionella teaterpubliken? Hur når man barn, unga, nya svenskar och allmänt teaterovana människor?

Frågan har följt Borås Stadsteater ända sedan starten för 60 år sedan. I augusti 1964 presenterades det allra första spelårets repertoar. Hans Råstam, som utsetts till Stadsteaterns förste teaterchef, drev tanken på ett brett utbud, eller ”smörgåsbordsteater” som det lite nedlåtande kallades då.

Idag säger teaterchefen Marie Nyman:

– Det handlar om att sänka trösklarna för de som kan tänka sig att komma hit. Vårt utbud måste innehålla både ”bjussig” och lättillgänglig teater för olika åldersgrupper, men också det lite mer utmanande och experimentella. Och inte minst det visuella, där vi kan utnyttja det fantastiska teatermaskineri vi numera har.

Utan publik - ingen teater

Inför ett av de sista genomdragen av Den varmaste sommaren möter jag skådespelaren Lennart Eriksson bakom kulisserna. Han är en av teaterns trotjänare.

– Den trogna publiken finns inte längre på samma sätt som för 60 år sedan. Vi måste kämpa varje gång för att få folk att förstå att det vi gör är bra, säger han.

– Jag ömmar för det lokala och det som många människor i Borås och regionen kan identifiera. En stadsteater måste hitta ett brett sortiment, alltifrån avantgardistiskt till familjeföreställningar och lättsammare tilltal. Den där bredden är ju vår hela sfär, så att säga.

Lennart Eriksson känner sin publik efter alla år på Borås Stadsteater. Under många säsonger har han turnerat runt i Sjuhäradsbygden, skrivit egna pjäser och visprogram, mött människor både i teatersalongen och ute på stan.

– Vi kan spela Antigone av Sofokles eller Backanterna av Euripides, två pjäser som vi uppfört de senaste åren. Det är urgamla texter som berättar om svartsjuka, makt, avundsjuka, vrede, glädje och sorg. Ändå är pjäserna aktuella för publiken i vår tid och bjuder in till ständigt nya tolkningar.

Backanterna – som inte spelats på en svensk scen sen Ingmar Bergmans Dramaten-uppsättning 1996 – är ett exempel på det mod som Marie Nyman talar om. På Borås Stadsteater hösten 2023 blev Backanterna en nyskapande metalrockig föreställning, med ett ”queert” och normöverskridande uttryck, som gjorde recensenterna på lokal- och riksplanet lyckliga och fick publiken att strömma till.

Teaterns magi är sannerligen samma idag som för 60 år sedan. Eller, för den delen, som den var för 4500 år sedan.

"Härma mänskligheten"

"Ack, det finns skådespelare som jag har sett spela … de struttade och råmade så, att jag trodde dem gjorda på fusk; ty så avskyvärt härmade de mänskligheten! "

Det är Hamlet som talar. Repliken finns i pjäsernas pjäs, Hamlet. Den stackars danske prinsen varnar sin teatergrupp för att ta i för mycket när de ska gestalta mordet på hans far. Då tappar de i trovärdighet.

Det är förstås egentligen teatermannen William Shakespeare himself som ger regianvisningen via sin pjäs. Instruktionen till skådespelare att inte spela över är fortfarande aktuell i vår tid, när scenkonst ofta är explosiv och sällan sparar på effekterna, varken skådespelarmässigt eller scenografiskt och visuellt.

Shakespeare skrev Hamlet i början av 1600-talet. Det spelar ingen roll, texten är fortfarande aktuell. Teaterkonsten är nämligen i grunden konstant över tid – från de gamla grekernas religiösa dramer, långt innan vår tideräknings början, fram till våra dagar – och sannolikt i alla kommande dagar i evighet.

Att ”härma mänskligheten”, säger Hamlet. Ja, det är väl det som teater handlar om.

– Jag tror verkligen på berättelsens kraft. Det är därför jag sysslar med teater. Jag har haft så många möten med olika publikgrupper och enskilda som efter våra pjäser har sagt: ”Wow! Kan det här vara teater? Kan livet vara så här?”, berättar Mikael Dahl.

Som konstnärlig ledare på Borås Stadsteater söker han alltid efter berättelser och pjäser med flera bottnar. Den varmaste sommaren, som avslutade säsongen 2023/2024, är ett bra exempel, säger Mikael:

– Den går att se enbart som en underhållande kul pjäs om det kollektiva minne vi har från fotbolls-VM 1994. Men pjäsen har samtidigt en djup analys av samhället, av rasism, av ekonomi och tidsanda. Då är jag så klart nöjd om det kommer ett gäng femtioåriga män som gillar fotboll och har kul, samtidigt som de också får se riktig teaterkonst och kanske funderar lite efteråt.

Besjälad drömfabrik

När jag besöker Borås Stadsteaters olika avdelningar blir det tydligt vilken besjälad drömfabrik det här är. Skaparkraften och viljan att berätta verkar genomsyra varje hörn av teatern. Snickeriet visar stolt upp redan halvfärdiga nya dekorbyggen och smarta lösningar på logistiska scenografiproblem, i måleriet byggs ett jättelikt Pinocchio-huvud till höstens premiärpjäs. Skrädderiet arbetar ständigt fram nya kostymer i olika epoker och stilar, i den mån de inte redan finns i kostymförrådet och kan återanvändas. Teknikerna trimmar in scentekniken och åter andra specialister arbetar med ljud, musik och ljus. Allt det där som sedan bara plötsligt finns framför våra ögon på scenen och som är resultatet av en stor grupp yrkesskickliga människors gemensamma arbete.

Dessutom finns förstås allt det där andra som också sker på olika ställen i och utanför huset: någon skriver en ny pjäs, någon återupptäcker gammal dramatik, regissörer och scenografer skapar sina visioner, ofta tillsammans med skådespelare, som i sin tur arbetar med att mejsla ut sina roller. Eller att ”härma mänskligheten”, som Shakespeare kallar det.

Så där har människan hållit på i tusentals år. Kanske är förmågan att berätta – att fantisera och skapa nya tankar – det som verkligen gör oss till människor?

I det perspektivet är Borås Stadsteater fortfarande en ung teater. 60 år är ingenting i sammanhanget (Dramaten i Stockholm har funnits i 236 år och Dionysosteatern på Akropolis i Aten i ungefär 2 500 år!).

Jubileum i all ära, men är framtiden verkligen given för teater- och scenkonsten?

Den frågan måste ställas. Vi förväntas alla konsumera mer och mer ljud och bild från digitala medier, AI-konstverk och avatarer i framtiden. Kommer levande teater att bli överflödig?

– Inte ett ögonblick, tror skådespelaren Lennart Eriksson. Men vi måste vara uppmärksamma på utvecklingen. Människor kommer ändå alltid att söka sig till mänskliga möten, för där kan man se om saker och ting är äkta eller inte.

– Det mänskliga mötet på en teater sker i ett gemensamt rum. Vi andas samma luft och publiken läser av skådespelarnas kroppsspråk, som ju inte är endimensionellt. Hela upplevelsen av vad som sägs från scenen i det gemensamma nuet blir mycket, mycket rikare än om publiken ser samma sak i ensamhet på en skärm.

Marie Nyman, teaterchefen, är inne på samma spår:

– Det blir mer och mer viktigt att vi får gemensamma upplevelser, att vi får känna det mänskliga i tillvaron. Och att vi tillsammans får älta de stora frågorna kring livets mening, kärlek och drömmar.

Bråkigt i kulisserna?

Det har nästan alltid varit lite bråkigt kring stadsteatern i Borås. Liksom, ska tilläggas, kring de flesta andra teatrar och kulturinstitutioner i och utanför Sverige (det räcker med att flytta blicken till Stadsteatern i Göteborg och dess historia, för att inte tala om Stadsteatern i Stockholm).

Det är inte särskilt konstigt.

En offentligt finansierad teater är inte en vanlig fabrik. Den har som uppdrag att finnas till och sprida teaterkonsten till alla invånare, inte bara en köpstark målgrupp eller de mest marginaliserade. Det som ska produceras ska ständigt vara nytt, omtolkat och nyskapande. Ett teaterhus är som ett forskningslaboratorium, där man oavbrutet undersöker texter, tankar, sceniska uttryck och relationen till den publik man ska betjäna.

Så klart att det kan bli friktioner och turbulens ibland.

– Men delvis är det en myt som odlas, att teatrar och kreativa människor ägnar sig åt att bråka, säger teaterchefen Marie Nyman. Vi har ju trots allt här i Borås spelat kvalificerad teater i 60 år nu. Vi märker att vi har stort stöd hos allmänheten och att boråsarna känner en stolthet över sin teater. Och vi har en stark ställning även i övriga teater-Sverige.

Marie Nyman påpekar också det som man lätt glömmer bort:

– En stadsteater bygger sin stads identitet och blir en del av stadens själ. Vi skapar en gemensam historia och gemensamma referensramar, samtidigt som vi också ibland berättar om vår gemensamma lokala historia.

Den nye marknadschefen Måns Pär Fogelberg har sitt kontor strax intill teaterchefen. Han räknar förstås publiksiffror och är nöjd med att de är i stigande så här inför jubileumsåret. Han jämför också med andra teatrar.

– Om man slår ut publiksiffrorna på antalet tillgängliga invånare, så når vi faktiskt fler människor per capita än till exempel Stadsteatern i Göteborg eller Länsteatern i Örebro.

– En fullsatt salong skapar en alldeles speciell stämning, men samtidigt måste man komma ihåg att kvantitet inte alltid är samma sak som kvalitet, säger Måns Pär Fogelberg.

Borås Stadsteater har sin stora scen som skyltfönster. Det är till den som den stora, breda publiken ska lockas. Men en teater är så mycket mer. Det är teater för barn, skolor, gästspel, öppna repetitioner, samtal, visningar och turnéer.

Det senare blir det mer av i fortsättningen. I de nya direktiven ligger att Borås Stadsteater varje år ska spela i andra kommuner i Västra Götalandsregionen.

Att sprida teaterkonsten och levande kultur blir viktigare och viktigare. Fortfarande finns det några offentliga oaser i samhället som är fria från reklam och politiska eller kommersiella avsikter: bibliotek, museer, konsertsalar och teatrar. Det är fria platser för fria människor.

– Kultur hjälper oss att ta oss ur den samhällskris vi har idag med bristande förtroende och tillit. Teatern erbjuder en mötesplats. Där bygger vi bryggor mellan olika kulturer, olika tankar och uttryck. Där kan vi skapa förståelse och tolerans. Det är väl precis vad vi behöver i samhället idag? säger Lennart Eriksson.

Målar i sand

Teaterkonsten har kort minne.

Vem minns till exempel exakt hur skådespelaren Rolf Nordström gjorde Hamlet på Borås Stadsteater 1969? Eller hur Camilla Thulins designade kostymer till Molières Misantropen såg ut 2014?

Det är den levande teaterns paradox – samtidigt som teater bygger på upprepning, föreställning efter föreställning, med pjäser som spelas om och om igen år efter år, så är teater på scenen ändå en konstform som enbart finns i nuet.

Det enda ställe där teaterupplevelser lagras är i vårt inre; inte alltid som exakta minnen, utan snarare som tankar och känslor.”Varje föreställning är helt unik och går inte att återskapa. Teater är precis som de buddhistiska munkarna som målar i sand, där allt försvinner efteråt” som teaterns skådespelare Viktoria Folkesson uttryckte det i en intervju i Borås Tidning 2018, inför premiären på Kafkas Processen.

Och tänk, ändå kan det bli så fantastiskt att exempelvis en dockteaterpjäs som en liten pojke fick uppleva i femårsåldern, därefter brände sig fast i hans inre för resten av livet.

Eller så fantastiskt att en teaterovan 50-årig man aldrig kommer att glömma hur elegant Thomas Ravelli tog den där straffen den där underbara kvällen på Borås Stadsteater våren 2024.

Kjell Åke Hansson Läs mer om Borås Stadsteater här!

Bilden ovan: Susanna Helldén som Tomas Ravelli i Den varmaste sommaren, våren 2024. Övriga på bilden: Simon Rajala, Elin Bornell, Dodona Imeri, Alexandro Soltani och Lennart Eriksson. Foto: Amelia Bordahl, Superstudio