Ödesdag för Public Service?

Nu på måndag 13 maj presenteras regeringens stora public service-utredning. Mycket pekar mot att den kommer att föreslå radikala nedskärningar och förändringar på public service.

Det blir i så fall början på en ovanligt brutal nedmontering av tre av landets största och viktigaste kulturinstitutioner – SVT, SR och Utbildningsradion. Det vore inget mindre än ett dråpslag mot det framtida svenska utbudet av bred kultur och bildning. Närmast sörjande och anhöriga blir alla medborgare i Sverige – som i värsta fall inte kommer att sakna kossan förrän de upptäcker att båset är tomt. Public service-kommitténs betänkande verkar, att döma av det som hittills läckt ut, bli mer av ett förhandlingsresultat mellan Tidö-partierna, snarare än en gedigen utredning kring ett långsiktigt framtida public service. Enligt tidningen Journalisten kommer den samlade oppositionen att reservera sig mot vitala delar av betänkandet. En bred överenskommelse verkar alltså inte vara vad regeringen siktar på. Och så klart, det är ju inte direkt någon hemlighet att åtminstone två av Tidö-partierna, SD och KD, under många år återkommande har uttalat sig förklenande och föraktfullt om public service, oftast med rent ideologiska och programspecifika argument. Kristdemokraternas tidigare partisekreterare Peter Kullgren (som efter valet snöpligen åkte ur riksdagen, men nu ändå dekorerats med en statsrådspost som lantbruksminister) meddelade exempelvis för fem år sedan att partiet vill ”skala av krims-kramset” för att därigenom ”stärka public service”. I mars 2021 bekräftade KD-ledaren Ebba Busch att en ny regering kommer att ”ta bort underhållning och koncentrera utbudet inom public service till samhällsinformation och smal kultur” (Ekot lördagsintervju 21/3 2021). Hon tillade att ”då kommer man också att kunna smalna av budgeten”. Att Sverigedemokraterna har bedrivit en hatfylld och strategisk kampanj mot public service, ända sedan partiet  bildades, behöver väl knappast påpekas.

Rädsla i leden?

Tecknen på vad som håller på att hända har alltså funnits länge. Ändå är det förvånansvärt få röster som har hörts i diskussionen. Har alla författare, filmare, artister, journalister och kreatörer – som i årtionden har haft public service som sin viktigaste scen – lämnat över framtiden för public service till de politiker som vill ta kontroll över verksamheten?

Eller, hemska tanke – är de bara rädda för att inte vara till lags i en ny politisk miljö? De tidigare cheferna från SVT och SR, Kerstin Brunnberg, Christina Jutterström och Jan Scherman, har dock länge argumenterat friskt mot tankarna på ett urvattnat public service, senast i ett eget betänkande – och det ger en tyngd som kommitténs ordförande Göran Hägglund inte borde kunna bortse från, när han nu lägger sitt förslag på måndag. Men var är alla andra yrkesverksamma?

Var står liberalerna?

”I länder med auktoritära regeringar är ofta en av de första åtgärderna att stärka greppet om medierna.”

Så heter det i liberalernas nuvarande partiprogram. Och det låter sig sägas, i alla fall så länge man talar om Ungern eller Venezuela och liknande länder.  Men hur länge dröjer det innan det också kommer att gälla Sverige – och hur förhåller sig liberalerna i så fall till det?

Den härskande idéen hos regeringens högerpartier tycks vara att public service-bolagen ska lägga ner en stor del av det programutbud som den stora publiken uppskattar och tar del av. Samt därefter få krympande anslag. För att uppnå – vadå?

Hur public service skulle kunna ”stärkas” genom att man amputerar bort en väsentlig del av det som är public service är svårt att begripa. Fotboll blir knappast ”spetsigare” eller effektivare för att man tar bort mittfältet och bara spelar i målområdena. Och en vanlig dagstidning blir knappast ”stärkt” av att man river ut kultursidor, nöjesintervjuer, sport, korsord och resereportage – sådana försök har gjorts inom pressen, men kört i diket.

Att ta ställning för public service handlar inte om att ta ställning till enskilda program, som en stor del av de ledande politikerna tycks tro. Det handlar om att ta ställning till modellen med en publicistiskt bred och fristående verksamhet som, så långt möjligt, är frikopplad alla andra hänsyn än de som finns gentemot Sveriges invånare och vårt gemensamma mångfacetterade kulturliv.

Kulturell infrastruktur

Inte minst partiledare och riksdagsledamöter utgår i diskussionen om public service ofta från vissa program eller programgenrer. Det är ett märkligt resonemang; ungefär som att ogilla motorvägar bara för att de ibland sträcker sig miltals genom fula skogspartier utan bekväma rastplatser. Jämförelsen är inte så hisnande som det verkar. Ty det som public service år efter år skapar är en bred kulturell infrastruktur för hela vårt land. Det är självklart att den innehåller program som för en del tittare och lyssnare verkar meningslösa eller provocerande, men som för andra berikar deras vardag och ger nya perspektiv.

Det är de skiftande uppfattningarna hos public service-publiken som är en av huvudpoängerna med public service. Jag vågar dessutom hävda att det inte finns någon annan arena som i nuet definierar vår nation, så som den faktiskt är i verkligheten.

Om de tankar som föregår Hägglunds utredning stämmer, så vill regeringsunderlaget tvinga in både resurser, form och innehåll i en politiskt hårdare styrd mall än idag, där Sverigedemokraternas återkommande auktoritära propåer om ”svenskhet” och ”svensk kultur” blir ett tvingande rättesnöre för programproduktion och innehåll.

Allt kanske inte kommer att ske via Hägglunds utredning eller med en gång. Men den som följt debatten några år förstår vad slutmålet är för högerpartierna: Ett mindre populärt, mindre betydelsefullt och mer politiskt styrt public service.

Politiseringen av – och det ”stärkta greppet” om – public service blir därmed absolut även i vårt land.

Som liberalerna skriver i sitt partiprogram: ”Public service-medierna, med sitt uppdrag från det offentliga, är extra sårbara för detta.”

Om liberalerna menar allvar med sitt partiprogram bör man därför snarast markera hårt och backa ur en kommande överenskommelse som sätter tvångströja på ett allt magrare public service. Och vi andra då? Om farhågorna besannas på måndag så måste det blir startskottet för en större offentlig debatt, som vi inte bara kan överlåta till "krims-krams"-politiker och odemokratiska trollfabriker.